Matvägran & kaskader

Det vart ingen stugfärd igår. Lillan vägrade äta, bara skrek om man försökte, så vi höll på att truga och distrahera henne mest hela kvällen kändes det som. Hann liksom inte packa och handla och fara då inte. När hon la sig vid sju hade hon ätit vid tvårycket senast. Sovmatning, en gammal favorit, plockades fram för att få henne att äta. Håkan är och handlar, hon börjar gnöla i skarven, då slår jag till. Plockar upp henne halvsovandes och trycker dit en flaska. Funka perfekt. Lugnet sänker sig. Tills ungefär halva flaskan, då kommer det, exorcisten, kaskaden, jävlar vilken skillnad det är från lite överskottskräkningar. Hela henne, hela mig och så golvet.

Med henne pratar jag lugnt och fint och inombords slår hjärtat vilt och hjärnan felsöker. Letar upp mobilen och försökte ringa Håkan, ingen täckning! Hur i hela...! Ava verkar glad ändå så jag lugnar ned mig. Men sen är hon lite slö och vi ringer vårdguiden. Igen.

Man är ju livrädd för uttorkning. Det kan tydligen gå väldigt fort när de är så här små och är givetvis farligt. Hon har fått behålla mindre mängder mat och vätskeersättning under natt och morgon, men aptiten är inte tillbaka. Hon knäpper igen och stänger butiken helt.

Det var någon som frågade mig om jag var less på att gå hemma än. Less? Hur skulle jag hinna bli less? Det är ju adrenalinpåslag, nya erfarenheter och kunskaper hela tiden. Nä, inte less inte, men ett nytt set nerver skulle jag nog behöva snart. Gärna av stål.