Förkyld?

Hade tänkt spatsera iväg till kollot och plocka vinbär nu på morgonkvisten för att sedan göra gelé till den årliga höstfesten. Men näsan rinner och ögonen är fulla med grus. Så jag tror jag ska satsa på sömn istället. Förhoppningsvis är det bara sömnbristen som spökar. Det har ju varit en hel del stökiga nätter. Nu inatt vaknade lillan och ville ha mat vid fyra, inget konstigt med det, hon hade ätit lite dåligt. Men då känner jag brandrök. Så det vart till att ringa brandkåren och gå brandvakt runt huset. Troligen kom det från Sätunaparken.

Nähä. Sova. Nu.

Det artar sig

Tänk vad några timmar i city kan göra för själen, lusten och orken.

Jag tycker det artar sig, det här med semestern. Har inte kommit till fönsterputsning än, men har ätit pannkaksfrukost (2nd breaki) på balkongen och löst mello. Fixat och fnulat lite här hemma när det var grått ute, lekt med Ava pava, tagit en prommis när solen titta fram och sen vart det skinka, färsk potatis och legymsallad i strålande sol på balkongen med en svalkande öl medan det hembakta brödet gräddades i ugnen och de inhandlade kräftorna ligger och tinar inför morgondagen. Jag har köpt en kräftmåne.

Håkan har gjort pannacotta, så när lillan somnat till vankas det efterrätt. Kanske tar jag den där skvätten rosé till som vart över häromdagen.

Shopping & sushi

Igår fick jag lite värdefull egentid. Kärmor kom och tog hand om far och dotter. Själv hoppade jag på första bästa tåg mot Stockholm. Det vart ett par timmars tittande och tittande. Lite besviken vart jag på min gamla favvo Åhléns city. Inredningen var flyttad till ett kvavt bottenplan och gav inte mycket inspiration. PUB däremot seglade upp som en ny vinnare. I övriga butiker fanns mest samma samma, men på PUB fanns lite annat. Mycket nya idéer som börjar ta form, kom dock på liiiite sent att jag skulle tagit bilder på alla saker jag fastnat för. Hjärnan och framförallt minnet fungerar som bekant inte som förr. Det vart något fynd, till exempel ekologiska sängkläder från Gripsholm för under hundringen. På Indiska hittar man alltid nåt. Till exempel lite nytt till badrummet. Det sötaste fann jag dock på Mique, en liten sparbössa i form av lilla kinaflickan. 

Nu ska jag fortsätta fixa lite, det gäller att passa på när man har inspiration, jag menar, jag vill till och med putsa fönster. 

helvete, helvete, helvete, helvetes jävla skiiiiiiit!

jävla helvete satans bajs skit piss korv. det verkar inte bättre än att den däringa jäääääääävla allergihelvetesskiten slagit ut. förra året vart det inget gotland på grund av den. året innan fick vi åka hem från sthlms skärgård i ilfart.

hej då familjemys, avlastning, semester feeling, varannan sovmorgon.
hej då norrlandssemester.

hej sjukling.

(se så upprörd jag blev, jag började skriva med liten bokstav igen!)

Änglamor

Mor, mormor, Biggan har varit här. Det var tur det, för annars hade nog mitt inlägg sett ut ungefär så här:

jag orkar inge mer.

För givetvis blev lillan sjuk igen, feber av vaccinet och så lite förkyld på det. Sen vart det lite matstopp och trugandet vet numera inga gränser. Det har varit kinkigt och pipigt och mer vaket än sovet om nätterna och mycket samsovning. Det vill säga bruten rygg av att agera mänsklig napp.

Men min änglamor var här och städade hela lägenheten så det doftade ljuvligt av såpa och lagade god och näringsrik mat så vi orkade umgås nåt. Och så hade vi ju besök av Tony och Anette också, på deras väg mot Moskva. Mycket trevligt att ses, skälla på alla inkompetenta människor och slå ett slag för sociologin, det blir ju så sällan numera. När Ava började pigga på sig dansade hon balett med mormor och sprang omkring på tårna.

Nu ska det laddas inför semestern. Håkan har ungefär 1,5 dag kvar. Måtte bara han hålla sig på benen nu. I morse verkade den årliga allergichocken (som alltid kommer i början/mitten av juli) slagit till. Why? WHY I ask myself. Blir han sjuk första veckan av semestern skriker jag. Hysteriskt.

Trötter rapporterar från husvagnen

Jag kommer helt ärligt inte ihåg vad vi gjorde i lördags. Har jag skrivit om det redan kanske? Jag hade sovmorgon och löste mello och läste DN i sängen i vart fall. Sen är det blankt. Jo! Vi shoppade kläder till namngivningen. Tanken är att vi alla tre ska vara klädda helt i vitt. Spyor syns inte så bra då. Och så är det fint.

Hade jag varit lite tunnare och tillställningen inte skulle hållas i en trädgård så skulle jag velat ha en dimrosa plisserad längre kjol och skyhöga klackar med en trevlig långärmad knytblus i sladdrigt material, stramt hår och starkt färgade läppar. Nu blir det romantiskt skirt vitt och virkat och lockar och blommor i håret. Nog för att jag är snygg i vitt men den looken är SÅ jag. Lite trött på det.

Vad är det med karlar dock? Det ska vara långt hår och vita skira klänningar och blommor i håret. Madonna komplexet? Har lite lust att vara rockmorsa istället. Med min kroppshydda skulle jag se ut som tvättäkta trailer trash. Blekfet, krokig och rödflammig hy. Grattis. Håkan såg ut som tvättäkta white trash i lördags. Pannkakskungen sitter vid matbordet med fetmusche, bar överkropp och keps och matar lillan. Såg ut som han skulle passa i  träskor och gamvolvo. Jag ser förresten ut som att jag lever med en hustrumisshandlare. Ögoninflammation.

Å så sitter jag här och spolar i mig koffein och transfetter för att hålla mig vaken när jag egentligen bara borde gå och lägga mig. God natt.

Nu har vi haft det så där mysigt igen

Makalös skillnad på livet när vi är friska och har ork och när vi är sjuka och hålögda. Hoppas hoppas hoppas vi får hålla oss friska nu. Tycker liksom vi gjort vårt.

Vädret är lite ur led dessa dagar. Så i fredags när det skulle vara grått tänkte jag ta en tur till vårt värdelösa shoppingcenter. Hade och har ett enormt uppdämt shoppingbehov. Var så shoppingsugen så det riktigt kliade i fingrarna. När jag väl kommit ut tittar solen fram och jag blir alldeles villrådig. Måste jag åka och bada nu? Borde jag inte ta bussen till Sigtuna istället och promenera längst strandpromenaden? Ta den där mjukglassen jag längtat efter?

Det är akutdags för lillan att sova dessutom och då blir jag än mer rådvill. Söva nu och åka buss riskera att hon vaknar och blir grinig under shoppingen? Söva nu och vänta 45 min och göra ingenting (boooooring). Söva nu och promenera? Det slutade med att jag (med mina fogar) tar en långpromenad, i stekande sol i 25 graders hetta upp till Eurostop. Ungen sov knappt ändå, så jag hade lika gärna kunnat tagit bussen.

Jävlar vad röd jag var i fejjan när jag kom fram. Jisses asså. Stekt. Fick stå och spola ansikte och hår i vatten hur länge som helst. Men det gick. Och shoppat blev det. Kändes lite i bäcken och höfter dan därpå, men det gick.

Håkan kom och hämtade oss efter jobbet och så tog vi lite fredagsmys på strandpromenaden i Sigtuna. Mjukglass, sol, ljumma vindar och vattnet.  Det var en så härlig kväll och jag hade ingen lust alls att åka hem och lägga lillan. Det var nog enda gången jag tyckt att det var trist att vi har bil. Annars hade vi kunnat sätta oss vid vattnet med vår flaska rosé, sövt den lilla i vagnen och bussat hem när vinet tagit slut.

Men vi parkerade oss på ballen istället och drog en tärningsturnering. Det blir mörkt om kvällarna nu.

äntligen. nyansen jag längtat efter
sen förra sommaren. 

Ja-sägaren

Något fantastiskt har hänt. Det har liksom smugit sig på gradvis, knappt märkbart, men när man tänker på det så är det en enorm skillnad. Min älskade har blivit en ja-sägare. Tidigare var det väldigt mycket nej. Liksom per automatik. Och väldigt mycket lirkande. Kristin har fortfarande roligt åt att jag hängav mig åt att göra om nej till ja. Det går bevisligen. Med tid, tålamod och mycket kärlek.

Så nu när jag frågar, ska vi åka till Sigtuna efter jobbet och äta glass på våfflan? Så är svaret tveklöst ja. Samma sak med pick-nick middagar, flera timmars shoppande på Eurostop, en tur till Steninge eller nåt annat som jag föreslår.

Det är underbart. Han är underbar. För han har ansträngt sig och arbetar emot sin nej-sägar-impuls.

Och det blir ju så bra.

Det ofattbara har hänt, i Norge

Det första som slår mig när nyheten börjar sjunka in är att alla dessa människor är någons barn. Till och med galningen.

Vilken jävla panik.

Hur tar man sig igenom en sådan händelse? Vilka men får man leva med resten av livet? Hur kommer man nånsin vidare efter ens barn brutalt mördats. Nä. Jag saknar ord. Känslorna svallar dock över.

Ava 5 månader

Idag blir vår älskade skatt hela 5 månader gammal. Nästa gång är det halvåret. Jisses. Tänkte försöka få ned vad hon gör och gillar just nu.

Prästens lilla kråka är en ny favorit sen några dagar, fast åka bakåt är lite läskigt. Det går numera även att kittla henne med näsan på magen så hon skrattar. Hon gillar att busa och framförallt när man vänder på henne, så hon får snurra tillbaka. Givetvis med massor av skojiga ljudeffekter. Hon säger mam, hum, awwa. Hon älskar sin björn som hon fick av Håkans arbetskamrater, den vill hon fortfarande brottas med. Hon lekte med sin skugga häromdagen och vart helt uppspelt. Vagnen är sådär kul numera, men om suffletten är nedfälld och hon har nåt att titta på går det bra. Mat ratas på löpande band, ser ut som hon ätit en citron varje gång. Till och med de söta fruktpuréerna. Hon återupptäckte sina händer för några veckor sedan, men nu är det bara fötterna som gäller. Gärna hålla båda samtidigt och kanske stoppa en i mun. Hon fixar att spela på sitt piano, igår spelade hon med tårna och skakade på huvudet a la Stevie Wonder. Hon kräks för jämnan och alltid utanför handduken. Ett mysterium hur hon lyckas få till det varje gång. Om man drar upp henne till sittande så ska hon varje gång äta på ens händer, varje gång. Hon blir helt tokig och ser ut som en liten hundvalp som gnager febrilt på en pinne. Och så flinar hon på det.

Hon har börjat med att spänna sig och stånka och vi antar att hon försöker röra sig framåt, trots att hon liksom inte rör sig en millimeter. Eller så har hon annat bus på gång. Hon vill ogärna ligga ned överlag och sitter allt stadigare i famnen. Det går till exempel att byta kläder på henne sittandes i famn. Hon är fortfarande en väldigt nöjd bebis, som lite lojt ligger och spanar på sin omvärld. Iakttar. Skiner upp som en sol när man pratar med henne. Gullungen.

En helt vanlig grå hemmadag

 Gårdagen var en helt vanlig dag. En grå och regnig sommardag. En sån där lugn hemmadag då man egentligen inte gör så mycket men dagen liksom bara rasar iväg ändå. Så vad gör vi då egentligen? Dagarna börjar givetvis med frukost, först en flaska till Ava, sen kaffe för mamma och lite surfande medan hon gymmar. Igår körde hon fast under skötbordet, eftersom hon fortfarande inte hittat forward gear.

Sen blev det morgonpromenad under Avas första lur och jag gick på en gata jag aldrig sett förr, Fågelvägen tror jag den hette. Bara en sån sak. Sen hängde vi ut hemma resten av dagen, tvättade, lekte, spydde, bajsade, åt. Hon sover 4 ggr per dag, oftast 45 min per gång men brukar slå till på en längre (1,5-2 h) lur per dag och äter fem gånger per dag. Jag fixade med semesterbokningar, bloggade lite och under hennes sista lur för dagen försökte jag sova en stund. Sen kom Håkan hem  och hade lite kvalitetstid med lillan, de musicerade bland annat i sängen. Jag lagade mat, spagetti och köttfärssås, och sen åt vi allihopa i köket (det händer inte varje dag). Ava fick gröt, hon gillade det en gång i tiden och åt en portion utan problem. Nu kletar hon ut den i hela ansiktet i stället. Som med all mat just nu. Men det går mycket bättre att sitta i stolen.

Sen vart det bubbelbad för unga fröken, en flaska, lite bus och mys och bums i säng. Stora fröken gjorde sina gymnastiska övningar och herrn i huset tittade på och åt kakor.

Såna är vi. Enkla.

Älskade Fårö

Nu är det bokat och klart. Det blir Gotland. Det blir Fårö. Äntligen. Älskade Fårö. Jag tycker det känns väldigt bra att Avas första semester delvis kommer tillbringas just där. Fast hon kommer inte ha några minnen därifrån förstås. Men det kommer vi. Och jag känner mig som barn på nytt.

Sylvis, Kuten, Lauters, Langhammars, norsta auren och Sudersand. Nu kommer vi!

Det är fyra år sedan sist och det verkar ha hänt en del. Nu åker vi lite off season, men favvo ställena ska ha öppet. Stränderna, raukarna och havet stänger ju aldrig. Det är tur. Det är det allra bästa.

Lääääängtar!

She's back!

Jag tror jag vågar ropa hej nu. I morse var det min vanliga gullunge som vaknade. Som är full av energi och glädje. Som gnäller lite när det är frustrerande att man inte kommer framåt eller når leksaken. Som gillar att busa och skrattar lite när man pruttar på magen. Hon äter. Hon sover. Vågen pekar försiktigt uppåt.

Puh.

Igår tog vi tåget till Rosersberg. Givetvis för att det var första gången och jag tänkte att det är ju lätt som en plätt, att bara rulla på tågen, så var det ett gammalt as med trappsteg. Men det löste sig det med. Inte med hjälp av någon annan dock. Jag trodde en man som skulle på tåget i Rosers klev fram för att hjälpa mig (med ungen på armen och vagnen guppandes) men se han skulle bara tränga sig förbi upp på tåget. Jisses. Människor.

Jag promenerade fram och tillbaka till slottet och det gick bra! Heja fogarna. Var hos sjukgymnasten igen igår och fick en boost och lite nya övningar.

Jag blir lika förundrad varje gång jag är där. Det är såå vackert. Vi hade tur och fick sitta på favvobänken vid vattenbrynet och pilen. Åt lite sallad. Fnös åt några ohängda ungdomar. Tog en tur förbi lammen.

Jag har sån tur. Jag har en sån fin liten familj.

Tack.

Rörligt bildbevis

Ava ligger och filosoferar i Rosersbergs slottspark.

Håkan filmar

Hon säger mamma!

Eller egentligen mam eller mäm, lite som ma'm på släpande amerikanskt södermål, määm. När hon säger det flera gånger i rad så låter det som mämmäm, mamma! Hon säger även awwa (ava) och hum hum (håkan?).

Vårt lilla geni.

Det fina i kråksången

Det har inte bara varit nattsvart och elände. Vi har haft det rätt bra mellan varven också, ute på landet. Grillat, druckit ett jättegott rosévin (Puychéric) så att man nästan vart lite tipsy, spelat alfapet och tänt ljus när mörkret föll. Ava har badat bubbelbad, ätit blåbär, röda & svarta vinbär samt smultron. Hon har även doppat tårna i mälaren. Jag har plockat blåbär och smultron och bakat paj. Sköjt upp kläder för hand, och känt på det romantiska torparlivet. Lite sol har vi fått på näsan och promenerat och drömt om vad vi skulle göra vid en miljonvinst. Just då stod kock och kapten högt i kurs.

Men allra skönast var, efter en lång krävande dag själv, så kommer Håkan hem och tar barnet. Jag tar en dusch och sedan har han inte en, utan tre DN-tidningar med sig och en marabou schweizernöt. Medan han nattade lillplutten låg jag i soffan, lyssnade på regnet, läste och bara njöt av en stunds egentid.

Det bästa är att det vänder nu och vi har hela långa semestern kvar.

Life is a rollercoaster, you just got to ride it

Visst är det så, det går upp och det går ned. De senaste dagarna har det varit lite tätare än vanligt mellan toppar och dalar. Det vart en tur till Danderyds barnakut trots allt. På vägen in sitter hon och stirrar håglöst framför sig, trött och hängig. Jag sitter bredvid och ser väl ungefär likadan ut. Plus de numera obligatoriska tårarna rullandes nedför kinderna. Sen är ungen som förbytt. När vi kommer in och börjar prata med sköterskan vaknar hon till liv och börjar tjoa och prata och är med på ett helt annat sätt. "Asså hon var inte så här pigg alldeles nyss...." De hittar inget galet med henne, hon har dock inte gått upp i vikt, utan ned. Man kan heller inte förklara varför hon inte äter. Vi får ordnation att få i henne 700 ml vätska per dygn. De klarar sig utan mat, men inte utan vätska. Där börjar kampen.

Det är något oerhört frustrerande att ens barn inte äter. Det här är ju inte trots eller matvägran på det viset. Hon är för liten för det. Hon äter bara inte. Trots att jag vet att hon inte kommer svälta ihjäl så är det precis så det känns. För varje gång hon spottar ut och skriker så gräver sig oron allt längre in i bröstet. Sen gillar hon väl att hålla oss på tårna, för hon höll sig precis på gränsen hela tiden de första dygnen. Vi trugade och bugade och lirkade. När hon vägrar så dräneras jag på all min energi på 1 sekund. När hon äter fylls jag av ljuv musik och välbehag. Jag står och faller fullkomligt med hennes ve och väl.

Igår var en bra dag. Då åt hon klart godkända mängder vid fem tillfällen och inte tio. Hon sov dessutom fram till sex i morse, utan att vakna för mat. Jag hoppas innerligt att det vänder nu. Att hon äter och sover, det är allt jag kräver. Då är jag nöjd.

I grevens tid...

..så åt hon igen! Om hon inte gjort det hade vi varit tvungna att åka in med henne akut. Tur vi slapp det. Hoppas hon fortsätter med det nu bara. Hoppas Hoppas Hoppas.

Hoppas, hoppas, hoppas ingen tar åt sig av mitt förra inlägg, som inte ska det. Det är alltså riktat till folk som tror sig veta allt om andras barn. Tips och trix och frågor hör inte dit.Utan tvärsäkra påståenden, det är dem som får mig att resa ragg. Och det hoppas jag att ni vet, polarbjörnar är livsfarliga. Så ta med bössan nästa gång.

puss!

Matvägran & kaskader

Det vart ingen stugfärd igår. Lillan vägrade äta, bara skrek om man försökte, så vi höll på att truga och distrahera henne mest hela kvällen kändes det som. Hann liksom inte packa och handla och fara då inte. När hon la sig vid sju hade hon ätit vid tvårycket senast. Sovmatning, en gammal favorit, plockades fram för att få henne att äta. Håkan är och handlar, hon börjar gnöla i skarven, då slår jag till. Plockar upp henne halvsovandes och trycker dit en flaska. Funka perfekt. Lugnet sänker sig. Tills ungefär halva flaskan, då kommer det, exorcisten, kaskaden, jävlar vilken skillnad det är från lite överskottskräkningar. Hela henne, hela mig och så golvet.

Med henne pratar jag lugnt och fint och inombords slår hjärtat vilt och hjärnan felsöker. Letar upp mobilen och försökte ringa Håkan, ingen täckning! Hur i hela...! Ava verkar glad ändå så jag lugnar ned mig. Men sen är hon lite slö och vi ringer vårdguiden. Igen.

Man är ju livrädd för uttorkning. Det kan tydligen gå väldigt fort när de är så här små och är givetvis farligt. Hon har fått behålla mindre mängder mat och vätskeersättning under natt och morgon, men aptiten är inte tillbaka. Hon knäpper igen och stänger butiken helt.

Det var någon som frågade mig om jag var less på att gå hemma än. Less? Hur skulle jag hinna bli less? Det är ju adrenalinpåslag, nya erfarenheter och kunskaper hela tiden. Nä, inte less inte, men ett nytt set nerver skulle jag nog behöva snart. Gärna av stål.

Håll för fan käft!

Barn och barnuppfostran är minerat område. Big time. Det finns såå mycket åsikter från allt och alla. Från de som inte har barn, från de som har ett och de som har flera.

Innan vi fick barn kunde jag bli vansinnigt irriterad på folk som (lite nedvärderande tyckte jag) sa "ja, men du har ju inga barn, så du fattar noll". Typ. Nu skulle jag säga nästan samma sak. För there is no way of knowing. Alla som så förnumstigt har väldigt starka åsikter om andra människors barnuppfostran. Håll för fan käften! Du har ingen aning.

Men problemet slutar ju inte där. Föräldraklubben är ingen tight homogen skara. Långt ifrån. Men det finns lika många tvärsäkra förståsigpåare i den här samlingen. Men mitt barn och våra barn och hej och hå. Till alla er säger jag samma sak: håll för fan käften!

Det är nämligen så här (säger jag förnumstigt och förståsigpåigt) walk a mile in my shoes. Gört. Innan du öppnar käften och gör tvärsäkra påståenden om mitt barn. För mitt barn eller min situation är inte din. Bara för att ditt barn funkat på ett visst sätt innebär inte det att det är en allmän sanning, att det gäller alla barn. Bara för att en viss grej fungerat för er, så gör den kanske inte det för oss. Så ge er!

Sluta med dessa tvärsäkra påståenden och egenhändigt ihopsnickrade sanningar och för en inlyssnande dialog om barn och fostran istället. Så kanske vi faktiskt kan lära oss något av varandra. Barnlösa eller ej.

Faan.

/Lilla My on the krigsstig

En blodig början på dagen

Alltid är det nåt liksom. Skruttan vaknade feberfri och glad, hurra tänkte jag och vi inledde dagen med lite gymping. Sen skulle gudmor komma och vara barnvakt medan jag skulle få min efterlängtade fotvårdsbehandling (jag har ju on top of everything else ett blödande nageltrång som jag inte skulle önska min värsta fiende). Sen skulle vi packa och fara ut till stugan för en vecka. En härlig dag. Trodde jag. Tills jag upptäckte att det var blod i blöjan.

Blir kopplad till Astrid Lindgrens, en gång ingen gång. Toppen tänker jag och fortsätter. Sen kommer det inget, och sen kommer det igen. Jahapp. Det var den fotvårdsbehandlingen. Vårdcentralen nästa. Lyckades hålla nervositeten stången och grinade bara lite lite när jag såg blodet andra gången. Inget allvarligt. Irriterade slemhinnor.

När jag sen traskar hemåt så går jag som sjukgymnasten instruerat. Med lika långa steg och upprätt. Plötsligt får jag så ont att jag inte kan ta ett steg till, det är som att vänster höftböj helt kajkar ur. Jag haltar framåt och tar mig till slut uppför backen, sen får Håkan vända och hjälpa mig uppför trapporna. Då kom tårarna. Bittra, besvikna och uppgivna tårar. JAG BLIR SÅ JÄVLA LESS, SKA DET ALDRIG TA SLUT?!!!!

Men jag tror vi närmar oss pudelns kärna. Det är bra. Det är positivt. Men det är hemskt att inte kunna lita på sin kropp när man springer runt med världens dyrbaraste skatt. Kommer vi ta oss hem? upp? ut? Klarar jag mig ensam med henne i stugan? är frågor jag vill sluta ställa mig själv. Det har hållit på i snart 10 månader. Det räcker nu. Tack.

Första febern

Vi misstänker att Ava haft samma magmojja som jag. Och idag har hon feber dessutom. Pruttan. Men jag är sån jäkla rookie att jag missade det, trots att jag tog tempen, trodde gränsen gick vid 38,5 för såna här småttingar (efter att vi ringt Vårdguiden när hon var mindre och hade 37,5 och tantan bara log åt oss). Men hon verkar inte lida av det hela. Äter hyfsat och är ganska glad, om än lite trött emellanåt. Blir ett besök till byns vårdinrättningar i morrn igen misstänker jag.

Så här glad var hon i Äppelparken i morse efter vår morgonrunda till exempel.

Foglossning part II

Hade ju äntligen fått tid hos sjukgymnasten idag. Tyvärr med dennes semestervikarie.

Vi kan väl sammanfatta det så här: jag vart inget klokare över foglossning som sådan, om råd & rön eller annat. Det enda han kunde säga med bestämdhet var att vila, det är det sista man ska göra. Jag har ju som bekant inte hört annat än, just det, vila. Det är inget annat att göra. Vila, vila. Men nu är det alltså färdigvilat, fick ett par hyfsat välbekanta rörelser att göra hemma och ska på återbesök nästa vecka. Det blir någon slags gruppgympa med andra fog- och bäckengalningar till hösten. Bra! Han sa faktiskt också att det kommer bli bättre. Han vågade inte svära på det, men han hade inte träffat någon som haft det for life. Men så var han ju inte torr bakom öronen heller.

Har ju tyckt att jag mer eller mindre haft klippkort på vårdinrättningarna i byn och det har ju visat sig vara helt riktigt. Jag har numera frikort, för första gången i mitt 33-åriga liv. Det kostar på att föda barn.

Friskförklarad & magsjuk

...men vem har dött av lite magsjuka liksom? Det känns som en piss i Mississippi efter att ha blivit friskförklarad. Ingen cancer här inte! Puh... Håkan har haft en konstig tendens att berätta hemska historier om barn på sistone, som till exempel att en barnmorska på Danderyd slet av stämbanden på en nyfödd i ungefär samma veva vi var där. Eller att en mamma i Sydamerika eller Sydafrika lämnade sitt spädbarn hemma och gick på krogen och en råtta...ja. Såna hemska saker. Jag är därför väldigt glad att han inte luftade hans cancertankar. "En sorts kärlek" av Ray Kluun, en fantastisk hemsk och naken historia om ett skönt och förälskat par med en liten dotter där mamman får cancer. Läs den. Om du inte är nybliven mor eller far kanske...För den är hemsk. Hemskt vacker.

Det berättades en annan hemsk barnhistoria på Detas 75-års kalas i fredags. Den tänker jag inte ens återge. Men det slutar med att jag står och fulgrinar vid buffébordet och det slutar liksom inte. Tårflödet är totally out of control numera. Min svägerska grät också, av skratt då. Hon berättade sen en solskens IVF-historia för att lätta upp stämningen en smula.

Känslig? Jaa, något. Blev alldeles tårögd i torsdags också när jag träffade ett helt galet gäng för lite vin och sång. Vi diskuterade nämligen sångförslag till dopet, och Carola sjöng så vackert. Men mest av allt skrattade jag så jag grät. Det pratades svengelska på hög nivå, "ja, I only kid". Carina skämtar. I guess you had to be there. Tårarna rann och jag höll på att kissa ned mig. Hade det varit närmre förlossningen hade jag säkert gjort det.

Houston, we have a problem

Lugn nu. Inget allvarligt. Men lillskruttan sövs ju på mage i vagn. I natt tyckte jag att hon aldrig riktigt somnade till efter amning. Kollar till henne en bra stund senare. Nej men då ligger hon ju på rygg och jollrar och piper. När jag vände henne och drog några tag med vagnen somnade hon på ett kick. Är det så nätterna ska se ut framöver? En unge som ständigt vänder på sig och vaknar och ligger vaken och inte somnar om?

Hjälp.

Fast vi är ändå i startgroparna att börja söva henne i sin säng igen. Hon är så nyfiken och stark numera att hon snart kommer att tippa ur den där vagnen. Blir klurigt på semestern dock. Buffa i resesäng? Ryggskott någon? Och nätterna har ju ändå strulat lite från och till i två veckor. Vad hände med tjejen som sov 12 timmar och vaknade en gång för mat och somnade om direkt? Häromnatten stod jag och vagnade i nästan en timme tror jag, hon vaknade för mat 01.45 och jag somnade igen 03.30. Sen upp vid 06.00 när Håkans klocka ringde. Grattis. Men det är givetvis sjukdomen som har strulat till det lite samt sommaren och vår ovilja att hålla alltför hårt på tider och rutiner när man vill njuta av sommarkvällar och tillställningar. Fast varenda gång jag står där och vagnar mig blodig lovar jag och svär, dyrt och heligt, att nu jäklar ska det bli ordning och reda igen.

Ava kavalkad

En liten notis till er läsare (alltså min mor och svärmor). Ni vet väl att bilderna är klickbara? Så de blir mycket större på skärmen. Ett litet tips ifall ni inte noterat det än. Alltså, mamma, klicka på bilden ; ) Mycket nöje.