Alltid är det nåt liksom. Skruttan vaknade feberfri och glad, hurra tänkte jag och vi inledde dagen med lite gymping. Sen skulle gudmor komma och vara barnvakt medan jag skulle få min efterlängtade fotvårdsbehandling (jag har ju on top of everything else ett blödande nageltrång som jag inte skulle önska min värsta fiende). Sen skulle vi packa och fara ut till stugan för en vecka. En härlig dag. Trodde jag. Tills jag upptäckte att det var blod i blöjan.
Blir kopplad till Astrid Lindgrens, en gång ingen gång. Toppen tänker jag och fortsätter. Sen kommer det inget, och sen kommer det igen. Jahapp. Det var den fotvårdsbehandlingen. Vårdcentralen nästa. Lyckades hålla nervositeten stången och grinade bara lite lite när jag såg blodet andra gången. Inget allvarligt. Irriterade slemhinnor.
När jag sen traskar hemåt så går jag som sjukgymnasten instruerat. Med lika långa steg och upprätt. Plötsligt får jag så ont att jag inte kan ta ett steg till, det är som att vänster höftböj helt kajkar ur. Jag haltar framåt och tar mig till slut uppför backen, sen får Håkan vända och hjälpa mig uppför trapporna. Då kom tårarna. Bittra, besvikna och uppgivna tårar. JAG BLIR SÅ JÄVLA LESS, SKA DET ALDRIG TA SLUT?!!!!
Men jag tror vi närmar oss pudelns kärna. Det är bra. Det är positivt. Men det är hemskt att inte kunna lita på sin kropp när man springer runt med världens dyrbaraste skatt. Kommer vi ta oss hem? upp? ut? Klarar jag mig ensam med henne i stugan? är frågor jag vill sluta ställa mig själv. Det har hållit på i snart 10 månader. Det räcker nu. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar