Life is a rollercoaster, you just got to ride it

Visst är det så, det går upp och det går ned. De senaste dagarna har det varit lite tätare än vanligt mellan toppar och dalar. Det vart en tur till Danderyds barnakut trots allt. På vägen in sitter hon och stirrar håglöst framför sig, trött och hängig. Jag sitter bredvid och ser väl ungefär likadan ut. Plus de numera obligatoriska tårarna rullandes nedför kinderna. Sen är ungen som förbytt. När vi kommer in och börjar prata med sköterskan vaknar hon till liv och börjar tjoa och prata och är med på ett helt annat sätt. "Asså hon var inte så här pigg alldeles nyss...." De hittar inget galet med henne, hon har dock inte gått upp i vikt, utan ned. Man kan heller inte förklara varför hon inte äter. Vi får ordnation att få i henne 700 ml vätska per dygn. De klarar sig utan mat, men inte utan vätska. Där börjar kampen.

Det är något oerhört frustrerande att ens barn inte äter. Det här är ju inte trots eller matvägran på det viset. Hon är för liten för det. Hon äter bara inte. Trots att jag vet att hon inte kommer svälta ihjäl så är det precis så det känns. För varje gång hon spottar ut och skriker så gräver sig oron allt längre in i bröstet. Sen gillar hon väl att hålla oss på tårna, för hon höll sig precis på gränsen hela tiden de första dygnen. Vi trugade och bugade och lirkade. När hon vägrar så dräneras jag på all min energi på 1 sekund. När hon äter fylls jag av ljuv musik och välbehag. Jag står och faller fullkomligt med hennes ve och väl.

Igår var en bra dag. Då åt hon klart godkända mängder vid fem tillfällen och inte tio. Hon sov dessutom fram till sex i morse, utan att vakna för mat. Jag hoppas innerligt att det vänder nu. Att hon äter och sover, det är allt jag kräver. Då är jag nöjd.