Nu gör jag ett nytt försök. Ett försök att hitta tillbaka till skrivandet. Det har alltid fungerat som en viktig ventil och just bloggformatet blir som en fotobok att bläddra i. Det finns någon slags magi i skrivandet ibland, inte alltid, men vissa gånger. Det är många gånger jag skrivit en text och i efterhand inte kan förstå att det är jag som skrivit den. Ibland finns där ett djup och en mening som jag själv inte förstår vidden av förrän senare. Ibland är det som att orden inte kommer från mig utan genom mig. Det är lite häftigt att tänka så. Och det finns få saker som gör att jag tappar tid och rum så fullständigt som när jag går in i en text. Vid ett annat försök att komma igång med skrivandet gick jag en skrivkurs via ABF. Detta var under pandemin så det var digitalt. Och jag kunde på fullaste allvar gå in i en skrivuppgift så totalt att jag glömde bort att återvända till kursen. Trots att det bara handlade om fem minuter. När det bara var jag och skärmen och bilderna i mitt huvud. Där och då kändes det som att jag skulle kunna skriva hur länge som helst,
Samtidigt är det som att man tror sig om nåt om man ska skriva. Alla tror sig kunna skriva en roman. Eller vill bli författare. Fast det måste man ju inte bli bara för att man gillar att skriva. Det går att skriva för sin egen skull. Samtidigt är just författardrömmen den dröm som känns för stor, som jag knappt vågar nämna, ens för mig själv. Vem tror jag att jag är? Jag läser ju inte sjuhundra böcker om året. Jag har väl inget att komma med? Varför skulle någon vilja läsa det jag skriver? Hur ska man ens kunna börja skriva om man tror att man måste prestera någon bästsäljande pocket till topplistan på ICA?
Nä.
Så jag börjar med bloggen. Kanske öppnar jag ett word dokument och leker vidare med någon idé. Kanske inte. Kanske blir jag en bäst säljande författare som finns i varje ICA butik. Kanske inte.
