Gryning?

För bara någon vecka sedan kändes det otänkbart att jag skulle orka ta mig till läkaren. Även om jag fick skjuts upp. I veckan var jag där. Förvisso med hjärtklappning, lite yrsel och huvudvärk. Men jag gjorde det. Jag orkade gå från parkeringen och till läkaren. Jag lyckades sitta på previa och prata med en rehabsamordnare.  Veckan som gått har varit något bättre. Jag orkade vara uppe rätt mycket, småpyssla och tog mig ut i stormen. Kändes väldigt bra. Visst tog det på krafterna men man får vara glad och tacksam för de bra dagarna. När man liksom känner igen sig själv en stund.

Utflykt

Igår var jag på min första utflykt från hemmet och dess närområde på flera veckor. Två veckor trodde jag först, men det är nog snarare tre veckor. Bara den korta bilfärden till Sigtuna gav mig darr och påslag. Egentligen skulle vi till min lillebror med sambo  och hälsat på i deras nya lya i Vällingby. Jag är glad att vi testade en kort utflykt först. Håkan köpte kaffe från mitt favorit café medan jag satt kvar i bilen och surfade (flydde in i nåt för att undvika ångestattack). Sen åkte vi till badet och drack vårt kaffe och tittade på vattnet .Det gick bra. Det kändes och efter våra två timmar på vift var jag tvungen att sova 1,5 h. Men det gick. Utan bakslag . Jag är trött idag. Men det gick! Det gick! 

Våga vara rädd

Skrattar och gråter igenkännande samtidigt. Har äntligen fått boken "våga vara rädd - en bok om utmattningssyndrom ". Jag kan inte lyssna på radio men jag kan läsa en hyfsat lång stund. Det är jag väldigt tacksam över. 

Svårt att förstå

Det är nog väldigt svårt att förstå hur man mår när man drabbats av utmattning. För omvärlden. För ens närmaste. Det är nog svårt att förstå hur det känns när kroppen inte orkar och inte kan. Igår var en jobbig dag. Jag var så svag att det gjorde ont i armarna. Jag var så svag i armarna att det var ansträngade att skriva några rader för hand. Jag gick nog bara ur sängen gör att äta middag. Somnade innan barnen. Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte var värt det. Så som jag mått efter snöutflykten var inte värt de 30 minutrarna.  När jag överansträngt mig kommer ångestattacker som ett brev på posten.  Så även igår. Inte lika fasansfulla som den där måndagen när barnen var hemma. Hua. Men jag lär mig sakteligen vad jag klarar av.

Jag kan inte prata i tfn. Antar att det är ljudkänsligheten. Max ett par minuter, sen blir det rörigt i huvudet. 

Jag kan inte umgås i grupp. Särskilt inte med andra barn. Det blir för mkt ljud och rörelse samtidigt. 

Minsta lilla grej som jag blir stressad av sätter igång hela kroppen, hela försvarssystemet, och jag får hjärt klappning,  spända käkar, ont i huvudet,  yrsel och mår efter ett tag jättedåligt. 

Så man måste prata långsamt, det måste vara lugnt och stilla omkring mig, inga snabba rörelser, inget högt tempo. När Håkan kommer hem känner jag hur han har ett helt annat tempo och hur  det krockar med mitt zombietempo.  Men han har lärt sig att snabbt dra ned på det. Igår åt vi middag med bara ett stearinljus på bordet. I övrigt helt nedsläckt.  Det var underbart. Lugnade tom barnen. En stund i alla fall 😊.

Dagens boktips

Nyttig läsning för de allra flesta människor tror jag. Väldigt nyttig för mig. Det är precis det här jag vill ändra, jag vill leva mer helhjärtat.  Vara äkta. Våga visa mig liten och sårbar. Har jättesvårt för det.     Jag vill ha mer gemenskap i mitt liv, hon talar om vårt grundläggande behov av samhörighet. Jag har varit sugen på kyrkan och meditation ,  hon talar om andlighet.  Jag vill vara nöjd och tacksam, inte springa i ekorrhjulet där man bara ska ha mer. Hon sorterar och sätter namn på sånt som surrat i huvudet. Och förklarar hur det hänger ihop.  Det är ju lite synd att jag inte minns det jag har läst. (Har ju tjall på minneskortet) men då får jag anledning att läsa den igen.  För det tror jag att jag kommer behöva.  Läs den du också. 

Vintern är här!

Nu har det kommit rejält med snö! Det är så fantastiskt vackert. Eftersom drt ska regna nästa vecka får vi passa på att njuta nu. Igår följde jag med barnen ut i snön, brorsan var så snäll och hämtade barnen lite tidigare, så då hann vi ut innan mörkret föll. Det var såå härligt!  Men ack vad jag fick sota för det. 30-40 min ute utan ens ett endaste åk för min del resulterade i total kollaps. Efter den sedvanliga varma chokladen låg jag i sängen resten av eftermiddagen och kvällen. Somnade innan barnen. Det kostar på. Men de senaste dagarna har jag ändå känt mig lite, lite piggare. Men det är små, små gradskillnader. Men så länge jag håll mig inne och stillsam så har bruset och huvudvärken nästan försvunnit. Nu blir det mer vila! För det väntas sol idag, och det vill man inte missa att njuta av. Men det brusar och dunkar fortfarande i huvudet  efter gårdagens snöutflykt. 

Vintern är här!

Nu har det kommit rejält med snö! Det är så fantastiskt vackert. Eftersom drt ska regna nästa vecka får vi passa på att njuta nu. Igår följde jag med barnen ut i snön, brorsan var så snäll och hämtade barnen lite tidigare, så då hann vi ut innan mörkret föll. Det var såå härligt!  Men ack vad jag fick sota för det. 30-40 min ute utan ens ett endaste åk för min del resulterade i total kollaps. Efter den sedvanliga varma chokladen låg jag i sängen resten av eftermiddagen och kvällen. Somnade innan barnen. Det kostar på. Men de senaste dagarna har jag ändå känt mig lite, lite piggare. Men det är små, små gradskillnader. Men så länge jag håll mig inne och stillsam så har bruset och huvudvärken nästan försvunnit. Nu blir det mer vila! För det väntas sol idag, och det vill man inte missa att njuta av. Men det brusar och dunkar fortfarande i huvudet  efter gårdagens snöutflykt. 

Let it snow!

Det snöade hela dagen igår. Jag satt uppkrupen i soffhörnet med tända ljus och en sprakande brasa. Jag kan inte längre ta långa promenader, vilket jag kunde och dagligen gjorde i början av sjukskrivningen. Nu säger kroppen ifrån. Så jag går ut på fältet och luftar mig. Går sakta sakta. I bland måste jag stanna och stå helt still och vänta på att huvudet hänger med. Här hemma måste jag också röra mig sakta, sakta. Skrida fram. Inga hastiga rörelser, inte för högt tempo,  inga höga ljud. Kan inte lyssna på musik och göra nåt annat samtidigt. Det blir för mycket för huvudet. Har ett par nya bästisar; öronproppar. Så jag kan umgås med mina barn lite längre stunder. Då kan jag sitta bredvid när de kollar nåt på paddan. Jag kan vila fast de stojar och leker osv. Det är så klart en sorg att jag inte orkar busa med dem i den nyfallna snön. Men jag måste se möjligheterna,  annars blir jag bara deprimerad. Idag kanske jag ska spara utevistelsen tills de kommer hem. Så jag orkar gå ut och titta på när dom leker i snön. Det är inte fy skam det heller. Det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Lipa betyder kärlek

Årets julblåsor

I taft, mördröda, marinblå och lite grönt. Väldigt fina! Har inte fått se dem på än. Tänk om de kunde acceptera strumpbyxor  en liten, liten stund på julafton. Känner jag min äldsta dotter rätt kommer hon ha sina röda jul strumpor med vit mudd till den där. Och lillasyster kommer inte vilja vara sämre förstås. Gullungar.

Första snön!

I går kväll föll de första flingorna och nu på eftermiddagen ligger ett tunt lager kvar på backen. Fantastiskt! 

Att hitta sina oaser

Mitt tillstånd av utmattning blir bara värre. Hur mycket jag än vilar så mår jag bara sämre. Orkar mindre och mindre. Jag har precis insett att den fruktansvärda känslan som infinner sig mellan varven, där det känns som att man ska kräkas, svimma, få en hjärtattack och bara ramla ihop, är ångest.  Jag fick ju en panikångestattack i stugan när vi plockade ihop oss i slutet av semestern för att åka hem för två år sen. Jag fattade inte det då, men jag har nog aldrig mått så dåligt. Efter det vart jag  helt orkeslös och matt. Det känns på samma sätt nu. Mår otroligt dåligt och sen helt matt. Känns som att livet och livskraften sakta rinner ur mig. Som att jag ska dö. Det är skitläskigt. Men jag är glad att jag insett att det "bara" är ångest.  Förhoppningsvis kommer jag inte må så konstant i flera månader. 

Jag har också förstått att jag har väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag är sjuk. Jag är dessutom väldigt sjuk. Jag har svårt att acceptera att jag inte kommer att kunna vara den mamman jag vill vara för mina barn. Att jag inte kommer kunna hämta och lämna på förskolan på ett tag. Inte orka baka. Inte orka leka eller läsa. Kanske inte ens orka titta på en film med dem. Jag kommer nog inte orka baka några pepparkakor i år. Eller sätta upp några stjärnor.

Jag har därför väldigt svårt att släppa helt. Att släppa mina åtaganden som mor och partner. När de kommer hem från förskolan kliver jag plikttroget upp och hjälper till med mat, leker eller läser med barnen. Fast jag egentligen inte orkar.  Fast jag strax måste avbryta för att lägga mig på soffan. Igår orkade jag knappt hålla ögonen öppna men läste ändå för Juni. Jag har inte hjärta att säga nej. Men jag måste kanske släppa min roll som familjens projektledare för att kunna nå den där berömda botten.  Jag är livrädd för den. Livrädd för hur jag ska må på botten.

Lyssnade på en psykolog som pratade om utmattningssyndrom och hur det är en ökenvandring, där det är livsviktigt att hitta sina oaser,  för man måste  dricka vatten. så från och med nu ska den energin jag har gå till oaserna , och inget annat. 

Halloween

Pumporna vi skördade från kollot hann precis bli helt orange lagom till halloween.  Fyra pumpor vart det, en var. Jag tror ni kan gissa vem som gjort vilken.