Att hitta sina oaser

Mitt tillstånd av utmattning blir bara värre. Hur mycket jag än vilar så mår jag bara sämre. Orkar mindre och mindre. Jag har precis insett att den fruktansvärda känslan som infinner sig mellan varven, där det känns som att man ska kräkas, svimma, få en hjärtattack och bara ramla ihop, är ångest.  Jag fick ju en panikångestattack i stugan när vi plockade ihop oss i slutet av semestern för att åka hem för två år sen. Jag fattade inte det då, men jag har nog aldrig mått så dåligt. Efter det vart jag  helt orkeslös och matt. Det känns på samma sätt nu. Mår otroligt dåligt och sen helt matt. Känns som att livet och livskraften sakta rinner ur mig. Som att jag ska dö. Det är skitläskigt. Men jag är glad att jag insett att det "bara" är ångest.  Förhoppningsvis kommer jag inte må så konstant i flera månader. 

Jag har också förstått att jag har väldigt, väldigt svårt att acceptera att jag är sjuk. Jag är dessutom väldigt sjuk. Jag har svårt att acceptera att jag inte kommer att kunna vara den mamman jag vill vara för mina barn. Att jag inte kommer kunna hämta och lämna på förskolan på ett tag. Inte orka baka. Inte orka leka eller läsa. Kanske inte ens orka titta på en film med dem. Jag kommer nog inte orka baka några pepparkakor i år. Eller sätta upp några stjärnor.

Jag har därför väldigt svårt att släppa helt. Att släppa mina åtaganden som mor och partner. När de kommer hem från förskolan kliver jag plikttroget upp och hjälper till med mat, leker eller läser med barnen. Fast jag egentligen inte orkar.  Fast jag strax måste avbryta för att lägga mig på soffan. Igår orkade jag knappt hålla ögonen öppna men läste ändå för Juni. Jag har inte hjärta att säga nej. Men jag måste kanske släppa min roll som familjens projektledare för att kunna nå den där berömda botten.  Jag är livrädd för den. Livrädd för hur jag ska må på botten.

Lyssnade på en psykolog som pratade om utmattningssyndrom och hur det är en ökenvandring, där det är livsviktigt att hitta sina oaser,  för man måste  dricka vatten. så från och med nu ska den energin jag har gå till oaserna , och inget annat.