Ja-sägaren

Något fantastiskt har hänt. Det har liksom smugit sig på gradvis, knappt märkbart, men när man tänker på det så är det en enorm skillnad. Min älskade har blivit en ja-sägare. Tidigare var det väldigt mycket nej. Liksom per automatik. Och väldigt mycket lirkande. Kristin har fortfarande roligt åt att jag hängav mig åt att göra om nej till ja. Det går bevisligen. Med tid, tålamod och mycket kärlek.

Så nu när jag frågar, ska vi åka till Sigtuna efter jobbet och äta glass på våfflan? Så är svaret tveklöst ja. Samma sak med pick-nick middagar, flera timmars shoppande på Eurostop, en tur till Steninge eller nåt annat som jag föreslår.

Det är underbart. Han är underbar. För han har ansträngt sig och arbetar emot sin nej-sägar-impuls.

Och det blir ju så bra.