Var till läkaren igår för att återigen be dem kolla halsen och var också laddad till tänderna för att kräva specialisthjälp med fogarna. Läkaren börjar med halsen och hittar en knöl. Först blir jag glad att jag inte är tokig och har inbillat mig allt (han inleder nämligen med att fråga om jag har ångest, som tydligen ska kännas som ett äpple i halsen) jag är glad att de hittat något, kanske finns det hjälp att få.
Läkaren säger att det oftast är ofarligt, att de är godartade men att det finns maligna också. Nånstans här börjar min hjärna sluta fungera. Rummet blir lite suddigare i konturerna. Känner mig allmänt förvirrad. Det börjar surra av orediga tankar och det tar ett tag innan surret når ytan. Knöl. Malignt. Cancer?
Jag ska till KS så snart som möjligt för att ta prov. Åk i morgon, säger läkaren. Fogarna tar vi sen, det här är mycket viktigare.
Med tusen frågor utan struktur traskar jag hemåt och börjar googla. Godartat i 90 %. När jag slår på Radiumhemmet KS där jag ska ta mitt prov kommer det upp kontaktnummer till bröstcancer, cancer i urinvägarna, cancer i mage och tarm... Plötsligt är det inte bara nojjigt hypokondriskt, inget fantasifoster utan rim och reson. Det är plötsligt en reell möjlighet. Cancer.
Det blev en ångestladdad morgon i morse. Håkans födelsedag dessutom. - Grattis älskling, jag kanske har cancer! Håkan var tapper och jag försökte, men det blev en del saltstänk i kaffekoppen. Ava kände väl av nåt för hon var rejält svårsövd på kvällen och inför första morgonluren. Så vi blir sena iväg. Själva provtagningen var över på några minuter. - Det kommer vätska, säger läkaren. Detta är tydligen goda nyheter, det innebär att det mest troligt är en del av en ofarlig struma. Puh!
Sen ringer en god vän och peppar. Jag släpper de svarta tankarna. Det är struma, det måste vara struma. Jag pratar med mamma. Då har mormor tydligen opererat bort sköldkörteln. Det är ärftligt. Det är struma, det måste vara struma. Provsvaren kommer nästa vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar