We did it!

Jag har inte velat skriva något om detta, för att inte jinxa det. Nu vart det inte riktigt som planerat ändå, men det vart av! Vi vann på lotto för ett tag sen och tänkte använda pengarna till en hotellövernattning innan julstöket drog igång i slutet på november, men Ava har en väldigt aktiv farmor (vilket vi är väldigt glada över) så det var svårt att hitta tider som fungerade med vår eminenta barnvakt, så det vart förskjutet till mellandagarna.

Sen började Ava stöka om kvällar och nätter och då vart vi lite tveksamma. Sen blev hon mammig som tusan, vilket gjorde oss än mer tveksamma. Vi har ju ett skräckscenario färskt i minnet då en vän satt barnvakt till sin systerdotter i ungefär samma ålder och barnet gråter från det föräldrarna går tills dess de kommer tillbaka dagen därpå. Så det vart en kompromiss. Vi sov borta på hemmaplan hos kärmor och Lillan sov hemma med kärmor och Lasse. Efter att vi proppat dem fulla med instruktioner om lägging, badning, matning (som om det verkligen skulle behövas till en kvinna som arbetat med barn i många år, har två egna och två barnbarn sen tidigare) så gav vi oss av igår eftermiddag. I bilen frågar jag Håkan

- Hur kändes det där då?
- Nervöst. Du då?
- Jag vill bara grina! sa jag medan tårarna sprutade.

Det hade jag inte väntat mig, men det var samma del som grinade nu som grinade vid vaccinationen, det är mammanerven, den går inte att stoppa och lever helt sitt egna liv. Så medan jag sitter i bilen och grinar går Håkan och handlar med en klump i magen och håller på att bryta ihop bland korvar och oliver på Willys.

Sen vart det bara bättre. När det grinats klart vart det bubbel, taxi till vår italienska kvarterskrog med förvånansvärt god mat, ett par drinkar på puben, en trevlig stund på Hallonstigen med gott vin och sen taxi tillbaka för mer bubbel. Det var hysteriskt skoj. Vi hade verkligen saknat det båda två att få vara ute på lite bus tillsammans. Och hey, det var väl sisådär 1,5 år sedan sist.

Eftersom vi passade på att ta ut svängarna fick vi ställa bilen och gå hem. När vi traskar över lekparken ser vi hur Ava och kärmor står i fönstret och vinkar. Då grinas det igen.

Vårt lilla mönsterbarn hade skött sig exemplariskt. Sovit och ätit och varit glad. Puh! Men när hon vaknade efter sin eftermiddagslur var det hennes tur att lätta lite på trycket. Hon klamrade sig fast på mig och grina och grina i kanske fem minuter. Sen var det bra. Gullot.