Följetången som aldrig tar slut

The Story of the toe, a tale of loads of shit. Min följetå har blivit en långkörare, en övervintrad campare med terrass i klass med serien Glamour, goes on forever and so full of shit. 

Nu är jag less på riktigt. Jag ringde Sinus och lyckades med konststycket att inte bli alltför upprörd (det vinner ingen på) men sa med min myndigaste röst att nu har de dagen på sig att lösa detta. Jag har väntat länge nog. Om de inte löser det, DÅ kan det nog bli andra toner. Ja, det är mänskligt att fela, men det är mänskligt att bli förbannad också och man vill inte uppröra en isbjörn. Framförallt inte en haltande isbjörn. Det vill man faktiskt inte. Tro mig. 

 

Tur jag har Ava som sprider lite glädje och vörtbrödet som är satt på jäsning. Måste bara bli av med den förbenade huvudvärken. Hej på en stund.