Ava har börjat vakna på kvällarna. Skriker inte, utan gråter ledset och ropar mamamamamamamamama. "Trösta barnet där det ligger" säger alla sovexperter snusförnuftigt. Kyss Karlsson! säger jag och gosar med min älskade unge tills hon är trygg och kan lägga sig igen och somna om.
Så det så.
Just det... det kanske började förra veckan? Någon enstaka gång och nu i helgen. Vi som tyckte att hon haft en väldigt beskedlig separationsångest-fas. Nästan så vi pustat ut lite. Det ska man förstås aldrig göra. Får se om det håller i sig. Vår husgud Anna W menar ju att det kommer snarare runt nio månaders ålder. Hon kanske får rätt i det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar