The end of an era

...one might say.

Nu är det till ända. Min föräldraledighet på hundra procent. Nu fortsätter det i halvtakt. Kanske kommer detta vara enda gången jag är föräldraledig på heltid, fast jag hoppas att jag får göra det (ganska) snart igen.

Hur känns det att börja jobba då?

Det känns faktiskt bra, det ska bli kul. Hade du frågat för en månad sen hade jag sagt "fruktansvärt!". Men det har aldrig varit själva arbetet som känns jobbigt. Inte heller att hon ska vara med sin far, honom litar jag på till 110 %, han kommer att fixa det galant, även om han inte riktigt tror det själv. Utan det är separationen. Hon kommer klara sig fint utan mig, det är jag helt övertygad om. Men hur det kommer att gå för hennes mor får vi väl se i morgon. Blir det stora Niagarafallet på kontoret? Eller kommer det gå galant även för mig?

Det har varit en fantastisk tid, men stundtals väldigt tuff. Om det är något som den här graviditeten och föräldraledigheten lärt mig som person, så är det att ta emot hjälp. Är fortfarande dålig på det, men har definitivt blivit bättre. Jag har också lärt mig hur jävla envis och tjurig jag kan vara. När jag vill något. Som att till exempel gå på IKEA i tre timmar i slutet på graviditeten, med foglossning och få sätta sig var 5:e minut för det trycker på så förskräckligt, men det gick! Eller halta runt i svampskogen på alvedon med en blödande tå, för att det är så mysigt. Och hur frustrerande det är när kroppen säger blankt nej. Jag har en helt annan förståelse för bitterhet nu. Men ja' ä' int' bitter! För framförallt har jag lärt känna en  fantastisk liten varelse. Vilken resa!

Från det att vi kom hem med henne, då hon stod i hallen och var våran och alldeles, alldeles underbar och hur tårarna bara sprutade. Till första gången jag tog mig ut på egen hand, kaffe i solen i Sätunaparken en sprakande vårvinterdag. Genom oron i början. Jag har aldrig varit så spattig i hela mitt liv. Till Kärleken. Som bara blir starkare och starkare hela tiden. Och hur söt hon är när hon sover. Jag kan inte se mig mätt på henne. Till Kampen om sömnen och vagnandet och så småningom maten.

Till den fantastiska tiden då vi fått vara friska och hyfsat rörliga och då mat och sömn fungerat och vi bara har kunnat njuta av livet. (Och att det sammanföll med Fårövistelsen.)

Det har varit den bästa tiden i mitt liv.

Men det bästa är att resan bara har börjat. Det har bara gått 8 månader av hennes liv. Vi har så mycket att se fram emot!