Är det jag som är tokig?

Det verkar inte var helt ok att tycka att det är helt ok att börja jobba när ens dotter är 8 månader. I vart fall inte utan svår ångest. Jag känner ingen svår ångest, vilket jag glatt meddelar mina kollegor och andra som frågar och deras reaktion får mig omedelbart att säga att "fast jag är hemma på 50 % till slutet av januari".

Vissa ser helt oförstående ut. "Är hon inte lite liten för dagis..?" Hon har faktiskt en far också. Jisses liksom.

Och när de får höra att vi delar på ledigheten och att hon är hemma med sin far och inte ska på dagis så verkar de bli lugnade. Om än lite skeptiska mot min avsaknad av svår och tung separationsångest. Jag är nog ingen riktig mamma.



Har vi inte kommit längre?