Borta bra, men hemma bäst.

Jag skrattade gott när jag läste ett av Underbaraclaras senaste blogginlägg. Lite lätt igenkännande, för att delar stämmer rätt bra på mig med.

Jag har nog önskat många gånger att jag var annorlunda, supersocial och med hundra järn i elden. Hemma och vända och sen ut igen på nya äventyr. Och så har det delvis varit tidigare i mitt liv. Men nu blir jag alldeles matt bara jag tänker på det. För jag är en klassisk hemmakatt. Trivs bra hemmavid, strutta runt i pyjamas och sippa kaffe. Och mitt eget sällskap räcker långt. När jag valt det själv.

Det finns inget värre än att vara ofrivilligt ensam. Det sorgligaste jag gjort är att pulpynta själv i min lägenhet när jag var singel. Ingen att dela det med. Förutom min julöl och syrran i luren förstås. Men en av de bästa tiderna var när jag satt själv i Kalmar och skrev på min magisteruppsats, det var under våren och försommaren  och jag tog pauser i solen på balkongen och promenerade vid havet. Det var ljuvligt, jag ägde min tid helt och hållet själv, och fick ägna mig åt att tänka och skriva. Så jag tar mer än gärna några självvalda timmar i solitud. Förr i tiden hade jag helgmornarna och Håkan nätterna. För han är likadan.

Men det har definitivt funnits dagar då jag undrar om det är nåt fel på mig, är jag människoskygg? Borde jag inte umgås med folk lite mer? Borde jag inte skaffa mig en riktig hobby?  I mitt fall tror jag att det handlar mer om att förlika sig med sig själv. Jag är en hemmakatt. Jag gillar att äta tacos varje helg och se på Vänner sjuhundra gånger om. Även om jag faktiskt gillar äventyr och nytt, så finns det områden där jag gör lika jämt och även om jag älskar att vara på väg, så är hemma ändå bäst.