Ringde Kraxet strax innan tre och tyckte han skulle komma hem.
Storgrinade, bara så där, rätt var det var.
En tredjedel av graviditeten är avklarad. Jag tänker knappt på det och känner mig inte gravid. Tänk om jag inte är det? Tänk om barnet inte finns och jag bara lider av bukfetma? Idag tänkte jag att jag skulle läsa vad som händer i v 13 och 14, som omföderska kan man känna fosterrörelser runt den här tiden. Hjälp! Jag blev förskräckt när jag läste det. Jag är inte redo! Rätt var det är så har halva och sen hela graviditeten gått och någon gång måste jag ju börja förbereda mig mentalt.
På måndag börjar inskolningen. Jag inte hunnit tänka på det heller. Eller förträngt det. Vi har inte ens pratat om hur vi ska göra med hämtning och lämning och huruvida vi ska gå ner i tid och hur mycket. Och så kommer jag inte få vara med henne hela dagarna. Titta på henne när hon sover. Busa. Läsa. Kramas.
Separationsångesten börjar kicka in. Big time.
Jag undrar hur mycket hon känner av för hon har blivit extremt mammig. Hon har varit det hela sommaren, men idag har hon hoppat högt och gormat om jag bara reser mig från golvet i hennes rum. Som om jag skulle lämna henne för alltid. Hon har till och med klamrat sig fast på mitt ben med både armar och ben.
Hur fan ska inskolningen gå?
Jag har inte haft någon ordentlig egentid på år och dar. Vi har varit duktiga på familjetid under sommaren, men vi har båda behov av att vara allena också. Jag behöver en paus. Inte minst efter en intensiv resa och så gäster på det. Det är kul, absolut, men också krävande. Jag behöver sova. Läsa en bok. Filosofera. Ströva i skogen. Sitta och titta ut över öppet hav.
Bara vara.
Min älskade skatt.
Jag hör dig..jag håller med dig..
SvaraRadera