Förnuft & känsla

Jag fixade det inte. Jag kunde inte genomföra den första lämningen. Jag var så stursk innan, alltså i början av sommaren, men det gick inte.  Jag pratade med en god vän till mig igår kväll, om ditt och datt, och hon frågade hur inskolningen gick, hon är själv förskolelärare. Hon sa det alla andra också sagt, att det kommer gå bra och att de kan vara väldigt klängiga även om de haft väldigt roligt hela dagen och så. Men sen sa hon en sak som fastnade och som jag inte kunde skaka av mig, att de förr eller senare kommer upptäcka eller förstå att vi inte är där. Föreståndaren hade talat om samma sak. Det kommer gå bra, men det är inte samma sak som att det går smärtfritt.

Nä, tacka fan för det. Det gjorde ont som fan i mig hela kvällen och jag kunde inte sudda ut den bild som fastnat på näthinnan, Avas min, rädslan i ögonen, sorgen, när hon upptäcker att vi inte är där. och så kan jag inte hålla om henne, trösta henne. Nä. Med den scenen spelandes om och om igen i huvudet grät jag tills jag somnade av ren utmattning.

När jag vaknade började jag nästan tjuta direkt igen. Jag ÄR inte bra på hej då, har aldrig varit, förstår inte vad som flög i mig när jag sa att jag skulle fixa inskolningen bättre än Håkan. Han är mycket starkare än jag, när det väl gäller, han är precis lika orolig och kanske nojigare, men han är starkare. Det är det där med förnuft och känsla, den rationella delen säger käckt att det är väl lugnt, det kommer gå fint, hon kommer gilla det till slut och mammahjärtat bara blöder. Som vanligt.

Så. Nu är hon där och jag sitter här, ackompanjerad av regnets smattrande mot rutan. Passande på nå vis. Men Kråkan har pratat med dem kort och det vart inga tårar, när han ringde satt hon och målade. Skönt.

Det kommer gå bra, jag veeeeet. Men det gör lik förbannat ont.