Det dåliga samvetet

Igår var jag inställd på att gå och jobba idag. Tyckte nämligen att jag kände mig något piggare. Den energin jag kände tog dock tvärslut vid två. Bror med barn hade hälsat på en stund, jag hade inte gjort något ansträngande, suttit på en stol och pratat i två timmar. Hade tänkt hämta ava från förskolan. Men jag fick snällt gå och lägga mig och sov tills de kom efter fyra.

Om jag inte orkar hämta det käraste jag har, när det är det bästa man vet, då är man kanske inte tillräckligt pigg för att gå och jobba en heldag.

Varför får jag då så vansinnigt dåligt samvete? Förr i tiden jobbade jag med feberfrossa. Sen sprang jag nästan in i den berömda väggen. Varför ska det då vara så svårt att prioritera sin egen hälsa utan att känna av det gnagande samvetet? Vem blir lyckligare av att jag biter ihop och kör på trots att kroppen säger nej? Inte jag. Inte min arbetsgivare, i vart fall inte i längden, då man blir sjuk betydligt längre tid.

Jag är sjukskriven resten av veckan, Ändå funderar jag på om jag inte ska gå och jobba bara några timmar.

Det handlar ju enbart om att döva det dåliga samvetet.