När man är ovan att inte ha bil blir allting väldigt mycket mer omständigt. Som i går när vi skulle ta oss till lägenheten. Håkan är halt på grund av knät och jag kan inte gå särdeles fort på grund av fogar men framförallt numera, sammandragningar. Så. Själva promenadtakten är långsam. Då tar vi cyklarna. Problemet är ju då det begränsade packutrymmet samt det faktum att Lillan behöver sova middag, vilket inte göra med lätthet i cykelsadeln (om man inte heter Alva förstås).
Så, i går morse tog det oss en timme ungefär att ta oss till lägenheten. I normal promenadtakt skulle det ta 15 max 20 min. Ava satt på Håkans cykel som han ledde, jag hade en fullastad vagn i ena handen och min cykel i den andra. Första stopp: ICA. Köpte fika och lunch. Andra stopp: cykelpumpen på station. Sen traskade vi bortåt. Ava lessnar totalt i höjd med Sätaunaskolan. Så hon och Håkan cyklar i förväg. När jag kommer ut mot fältet vi ska bo vid ser jag hur någon står däre ute och svingar ett barn i luften. När jag kommer närmre ser jag att det är min lilla familj.
Det kommer bli en sån vansinnig skillnad i livskvalitet i vårt nya boende. Vi känner det redan nu. Avsaknaden av biltrafik är till exempelen mycket bra grej. Jag kunde till exempel lämna kusinerna och Ava på gården för att gå på toa i tvättstugan. Det skulle jag aldrig våga göra här. Det stora fältet en annan. Möjligheten att gå in och ut på ett kick. Det fantastiska faktum att lekplatsen är typ 3 meter utanför vår ena uteplats.
Det kommer bli så enkelt att bo där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar