Det som gnagt i oss och som vi "nojjat" över, som vi tyckt oss se, den oro som vi vädrat med bvc. Att hon inte går upp i vikt som hon ska. Att hon inte äter som förr. "ha lite is i magen" "det ligger inom det normala och hon följer sin egen kurva".
Nu har isen smält. Nu är den slut. Puts väck. Hon har gått ned i vikt sen förra veckan.
Min första tanke var att nu jävlar är det slutammat. Nu ska jag veta vad hon får i sig. Basta. Med tårarna brännande bakom ögonlocken rusade jag ned på ICA och köpte gröt.
Lillprutten gapade och svalde så fint och ville ha mer än några skedar. Då fick hon ersättning och satte i sig 160 ml. Då bröt jag ihop. Mitt stackars barn. Och inget har hon sagt.
Det är säkert en kombination av många saker. Min mjölkproduktion som kom av sig efter sjukdomen, värmen under veckan som gick minskade hennes aptit, hon är mycket mer lättdistraherad och mer intresserad av världen runt omkring än av att äta och vi hade besök i en vecka. Det är tydligen vanligt i den här åldern att man glömmer bort att äta.
Men det spelar liksom ingen roll. Det hemska har redan hänt och man undrar hur man kunde låta det hända. Att man inte lyssnade mer på magkänslan. Eller tja, det var väl det vi gjorde när vi var ned och vägde henne för att kontrollera.
Men ni ska ju inte tro att det plötsligt blev enkelt. Det är fortfarande svårt att få i henne mat. Igår tog hon bröst, gröt och flaskan till frukost. Men tog inte flaskan någon annan gång under dagen. Till lunch vägrade hon både bröst och flaska men pep och klagade. Då fick hon en halv smakportion gröt och det gick ned utan problem. Det är som om hon vill ha mat men inte suga. Ibland. Ibland går det utmärkt att suga.
Så nu blir det smakisar och introduktion av riktig mat. Hon verkar ju redo och intresserad. Nu ska ungen gödas. På fasta mattider. Med hyfsat fasta sovtider. Nu är det sluttramsat. Nu ska det bli ordning och reda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar