Smita, smet, borta

Idag har jag ringt 112.
- min tvååring är borta!
För det var hon. Plötsligt puts väck. Inte på tomten, inte på gården, inte runt hörnet, inte i lekstugan. Inte någonstans där hon brukar vara när hon smitit förr. Hon var som uppslukad av marken. En fruktansvärd känsla. Bara tystnad när jag ropade. Inget svar.
Jag vet inte hur länge hon var borta, men tillräckligt länge för att det skulle bli allvar. Tillräckligt länge för att panikkänslorna skulle ramla in. Men jag höll mig hyfsat lugn. Ringde håkan. Efter ett tag till ringde jag polisen. Precis när jag börjat lämna en beskrivning ser jag henne. Långt där framme, tillsammans med en kvinna. "jag kan allting sälv". Hon var på väg till förskolan. Själv. Det förklarade hon väldigt bestämt. Och det var inte så att hon sprang mig till mötes, åh nä, hon sprang åt andra hållet. Så jag fick springa ikapp henne med tårarna sprutandes. Unge! Men lättnaden. Oj, den lättnaden när jag tar i henne och förklarar att man absolut aldrig nånsin får göra så igen.