ARN

Förr i tiden var jag på Arlanda titt som tätt. För länge, länge sedan arbetade jag där. Pressbyrån i ankomsthallen. Sen var jag där och flög en hel del, både inom och utom landet. Standby för studenter var the shit. Nu tycks jag mest vara där på besök med jämna mellanrum. I lördags bussade hela familjen ut för att träffa Helen när hon kom från England, innan hon for vidare till pappa i Indal.

Ava blir lite smågalen när det är mycket folk och mycket att se, det blir liksom mycket att hålla ordning på och många att flörta med.. Det var en väldans tur vi satte på henne skor så hon kunde knata omkring lite, för det är spring i benen numera. Vi fikade och skvallrade och Helen bjöd Ava på sin första choklad.

Eftersom det var tokfint väder bestämde vi oss för att promenera hem. Lite osäkra på vägen var vi och det tog sina goda två timmar. Tanken var att flickebarnet skulle få sova sin eftermiddagslur. Hon sov i ca 1 minut. Så för att hon inte skulle ledsna ut helt på slutspurten fick hon åka framåtvänd en stund. Det var spännnade. En stund. Vi tyckte inte det var lika spännande att sätta på henne vantarna sjuhundrafyrtioelva gånger. Till slut gav vi upp.

Jag var så fruktansvärt trött när vi kom hem. Hade ju lyckats pilla i mig tre öl och en cigarett på fredgskvällen till vårt TP-spelande. Man tål absolut ingenting numera. Så det vart donkenmiddag, karameller och paddan i horisontalläge och sen skulle vi se mello i sängen. Då somnade jag sött.