Att säga adjö

I morse satt jag på sängkanten efter duschen och grinade. Försökte att inte fulgrina eftersom lillprutten tittade så konstigt på mig. Jag tycker det är oerhört jobbigt att inte få träffa henne mer än jag gör just nu. Vill bara krama henne hårt och aldrig släppa taget.

Jag har aldrig varit bra på att säga hej då eller ta farväl. Jag kan fortfarande grina när jag åker från mina föräldrar i Sunnis. Håkan fick inte vara med på Arlanda när jag skulle till staterna ett läsår i gymnasiet och efter jag krampaktigt hållit gråten borta när jag sa hej då till min mamma vid samma tillfälle, grinade jag på bussen hela vägen från mörkaste Småland upp till Stockholm.

Hej då är inte min grej.

Och så skulle jag till tandis också. Det kan ha bidragit till den uppgivna statusen. Fick nästan panik där sist på grund av någon jävla gummimatta de spände över mun och näsa och som stundtals ramlade ned i halsen. Nä fy. Kändes som att jag skulle kvävas. Så mina fina följde med. Körde upp mig, gummimattan gick att skippa och nu har jag rotfyllt en tand utan att känna någon smärta och gick med lätta steg därifrån och fick skjuts till jobbet.

När jag pussat på Ava stänger jag bildörren och ska gå, då ser jag hur hon börjar gråta.

Nä, hej då är inte min grej.