Igår vart det livat värre framåt eftermiddagen vilket avhjälptes med gnuggande mot tandkött och iskall bitring. Efter lite alvedon vart det hellugnt. Kände paniken komma krypandes, efter ungefär en månad av sömnlösa nätter på grund av sjukdomar. Lite tänder på det. Men idag verkar det lugnt. Vi får väl se. Har ingen aning om hur sånt här fungerar. Kanske var det bara trötthet.
För intryck har hon fått, den lilla damen. Höll hov ute i stugan igår och var minst dubbelt så pigg som sina snörvlande päron. Satt med i egen stol vid matbordet och tjöt av förtjusning, sina små glädjevrål. Det är Ronja, mest hela tiden. Igår fick vi finbesök av pappa/morfar, moster Filippa, Helen och hennes barn Jack och Sophie, på väg hem mot England. Då höll hon också hov. Tänk vad ett litet barn fascinerar. Alla sitter och dumglor och skrattar högt när hon hojtar. Härligt.
Vi vart väl inte direkt bättre av stugvistelsen, men det var skönt att komma iväg en skvätt. Jag tror vi satsar på att komma iväg norröver i morgon. Eller nej. Jag säger ingenting. Det är bättre så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar