Vill inte!

Nu vill jag bara skrika för full hals precis som Ava gör; vill inte! vill inte det! För jag vill inte, vill inte, vill inte att semestern ska vara slut. Jag vill inte, vill inte vill inte vill inte behöva lämna Ava på förskolan i morgon! Jag vill ha henne hemma, kunna åka och bada och fortsätta njuta av sommaren! Förbannade jävla skitsömnshelvete. Vi hade en helt fantastisk morgon hon och jag häromdagen. Satt ute på baksidan och åt frukost, läste sagor, fixa naglarna och vattna blommor. Kan vi inte bara få fortsätta så? Jag har skrockat lite och skämtat att semester fått en annan innebörd numera. Och visst, det är inga sovmornar eller sena härliga vinkvällar i sommarnatten. Det är inte så mycket vila alls. Men det är att få vara tillsammans. Att få vara två. Att kunna fokusera på ett barn i taget. Att ha oändligt mycket mer tålamod och ork. Att slippa stressen. Jag tog Juni på morgonprommis någon dag (Håkan har sövt henne i princip hela semestern och det är jag såå tacksam för) och det tog ett tag för henne att somna, hon skrek inte nämnvärt, men jag kände den ändå. Den där hemska stressen och det knöt sig i magen. jag har liksom förträngt hur jag mådde och hur livet var de sista dagarna innan semestern. Jag var i upplösningstillstånd. Jag räknade minuterna tills dess H skulle kliva av jobbet. Ava fick vara med kusinerna de sista dagarna, för det funkade bara inte. Juni bara skrek och skrek och sov inte. Fy fan. Så det kanske inte är så konstigt att det knyter sig lite i magen. Nu när det är dax igen.