Ikväll är det bara jag och Juni som är hemma. Höket är på galej och Ava är hos kusinerna. Sen elva har de varit borta. Jag och Juni har sovit (jag måste ju fortfarande agera napp minst två timmar, gärna tre, mitt på dagen för att hon inte ska ha skrikfest) och så har vi varit på kollot. Lugnt och fridfullt och jag såg fram emot en myskväll med mig själv. Jag blev nästan lite otålig när jag skulle söva henne, för hon vaknade ett par gånger, jag ville upp och äta tacosrester och se på någon dålig film och njuta av ensamheten. Men det var som didäringa tacosen satte sig på tvären, TV:n lockade inte och jag kände mig olustig på nåt vis. Jag undrade vad det var som gnagde, då det slog mig.
Jag kände mig ensam.
Lägenheten känns så tom utan halva styrkan i familjen.
Jag saknar Ava.
När man ääääntligen får en stund för sig själv, ja, då ska man springa omkring och känna sig olustig? Så onödigt på nåt vis. Funderade till och med på att lyfta ut Juni i vardagsrummet, så hon får sova här, alternativt krypa ned i sängen bredvid henne och läsa. För hon känns så långt bort inne i sovrummet. När jag ääääntligen inte behöver agera napp. När jag inte måste vara nära.
Ja, man är alltbra märklig hörni. Knäpp, if you will.
Nä, om man skulle ta och brista ut i en bloggkavalkad istället?
En får se hur långt orken räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar