I natt kom Mallisgänget hem, vissa piggare än andra. Mors man hade blivit påkörd, brutit benet och opererats och därmed spenderat nästan hela semestern i sjukhussängen. Han fick inget gips, ingen eskort, ingen hjälp med den spruta han behövde innan flyget för att minska risken med proppar, ingen vidare transport till sjukhus när han väl landat i Sverige och ingen information om detta fick de heller. Så när de anländer vid ett inatt börjar vi ringa vårdguiden och det slutar med ambulanstransport till Danderyd vid trerycket. Ambulanskillarna var såna jävla nötter att jag var så förbannad att jag inte somnade förrän vid fyra. Sen vaknade Lillan kvart i sex.
Då var vi väldigt glada att vi kunde lämna henne på förskolan och få några timmars sömn på dagen. Nu är benet gipsat och de är på väg norrut. Vilken jävla resa asså. För tio år sedan flög de på smekmånad till Grekland, då satt alla passagerare med huvudet mellan benen under resan hem och trodde de skulle dö. Sen dess har de inte flugit nånstans, förrän nu. The irony. Och de som skulle fjällvandra om en vecka. Nåja. Nu är allt under kontroll i vart fall.
De lämnade kvar en sån fin present att jag inte riktigt tagit in det än. Jag har fått pärlor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar