Skillnad

Vilken vansinnig skillnad det är på Ava nu och för, säg ett halvår sen. Den där tjejen som aldrig kunde sitta still, som åt sin mat på två sekunder och sedan sprang från bordet, som smet så snart hon fick chansen och vägrade lyssna på ordet stopp, hon har bytts ut mot en tjej som kunde traska runt på coopen med en liten korg och följde mig och väntade snällt i kön och sprang inte iväg, la sig inte på backen och rev heller inte ned en hylla med makaroner. Jag är galet impad. Ett tag vägrade vi handla med henne lös i butik, det funkade bara inte. Ett tag uteslöt vi det helt och ett tag funkade kundvagnen. Det är klart att hon inte kommer att bete sig som ett mönsterbarn alla gånger och idag hittade hon en nalle på bokhandlen som hon absolut inte ville lämna ifrån sig och sen lekte vi tafatt mellan hyllorna. Men ändå. Innn dess hade hon gått runt med mig på ett gäng butiker och skött sig superfint. Visst kröp hon omkring på golvet på HM och lekte bebis. Men hey, hon är två liksom. Det är klart man kan göra så. Så länge hon inte springer ifrån mig eller skriker så är jag supernöjd. Överlag så tycker jag att 2,5 är en magisk gräns. Plötsligt är allt lättare. Mycket lättare. Det går att kommunicera på ett helt annat sätt, det går att göra helt andra saker och leka andra lekar. So far skulle jag säga att den mest utmanande eran varit från ca 1,5 till 2,5, kanske beror det mest på trots och smitarn i kombination med graviditet och småsyskon. Eller vad säger ni andra? Jag har ju förstått att inte alla barn fungerar som Ava pava. Juni och Ava är väldigt olika så det blir kanske en annan typ av utmaning med henne. Hennes humör kommer nog bli en prövning som räcker livet ut. Den lilla krutdurken. Jag hävdar ju att Juni är lik min syster, som satte skräck i hela familjen under sin tonårstid, och att de är lika i humöret. Då satte pappa nästan maten i vrångstrupen och skrockade menande åt mitt håll. Ja ja, lite humör har man väl kanske då. Lite grann.