Skit, piss, bajs

Den här veckan har varit en riktig skitvecka.

Det gråa vädret har både sett ut och känts som november. Jämngrått, isande vindar och onödigt kallt. De stackars krokusarna ligger nere för räkning i rabatterna och snön yr vertikalt och regnet piskar en i ansiktet så man blir förbannad.

Jobbet har känts grått och trist också. Frustrerande. Som om vi inte kommer någonvart, folk byts ut och så börjar vi om och om igen med samma frågor. Jag lägger hellre min energi på att fundera ut hur vi ska undvika att barnfamiljer vräks i vår kommun än undrar vem som ska prata med vem och varför.

Jag har varit trött. Så trött att jag måste sitta med en kaffekopp i soffan och bara glo ett bra tag innan det liksom vaknar till liv i knoppen. Har känt mig ful och fet och fel och idag höll jag på att skrika håll käften till min ettåriga dotter, bara för att hennes far och jag gjorde The dunermiss av the dundermisses. Åkte direkt från jobbet och storhandlade. Utan mellis i kroppen. Ava skrek helt vansinnigt på ICA maxi när vi lyfte bort henne från diverse mjölpåsar, pappersdukar och annat som hon ville bära runt på. Hon skrek helt vansinnigt i vagnen också. Vi var de där föräldrarna som man alltid undrade varför de tagit med barnet på affären överhuvudtaget. Så när vi väl kom hem och donkenpåsen stod på bordet och ungen skriker, då höll det på att brista.

Jag hann hejda mig. Man måste respektera även det minsta barn. Man säger inte såna saker till varandra.
Och nu på kvällskvisten kommer en sån där trött-gråt-känsla över mig. Lite den här, nu orkar jag inget mer.

Så helgen som kommer hade inte kunnat komma lägligare. I morgon efter lunch bär det av till Västervik. Den årliga SPA-träffen. Söderbönorna. Skvallra, skratta, gråta, lösa världsproblem och dricka vin.

 Det hade inte kunnat komma lägligare.