Försiktigt optimistisk

Strax innan påsk sa jag till kråkan att jag kände igen mig i min kropp igen. Inte att vågen pekar nedåt eller att man kommer i några gamla plagg, oh nej. Bara att känslan i kroppen var väldigt välbekant. Jag kände mig som mig själv. "Du är gravid!" utbrast han och efter någon vecka var jag nästan beredd att ge honom rätt i det, då det har ömmat och spänt och farit både här och där. Men mest troligt har jag haft en ägglossning. Och mensen är i tid, enligt min gamla cykel och jag har mensvärk. Precis som vanligt. 

Så jag är väääääldigt försiktigt optimistisk. Jag hoppas att det var så. Så slipper jag hormoner. Så kan vi lämna det upp till chance och slump igen. Hoppas, hoppas, hoppas!