Skäll

I morse läxade jag upp Håkan för att han för hundrade gången skulle påminna mig om att vinka till Ava i fönstret när jag gick till jobbet på morgonen. En gång. En gång missade jag det. Det sved i mammahjärtat och jävlar vad jag fått äta upp det. Så nu skulle minsann inte han komma här och komma, domderar jag bestämt.

När jag är halvvägs ned i backen ringer telefonen.

Genast springer jag tillbaka och vinkar. Och skäms. Och skrattar lite åt mig själv. Hur tankspridd kan man bli?