Svårt att förstå

Det är nog väldigt svårt att förstå hur man mår när man drabbats av utmattning. För omvärlden. För ens närmaste. Det är nog svårt att förstå hur det känns när kroppen inte orkar och inte kan. Igår var en jobbig dag. Jag var så svag att det gjorde ont i armarna. Jag var så svag i armarna att det var ansträngade att skriva några rader för hand. Jag gick nog bara ur sängen gör att äta middag. Somnade innan barnen. Så här i efterhand kan jag konstatera att det inte var värt det. Så som jag mått efter snöutflykten var inte värt de 30 minutrarna.  När jag överansträngt mig kommer ångestattacker som ett brev på posten.  Så även igår. Inte lika fasansfulla som den där måndagen när barnen var hemma. Hua. Men jag lär mig sakteligen vad jag klarar av.

Jag kan inte prata i tfn. Antar att det är ljudkänsligheten. Max ett par minuter, sen blir det rörigt i huvudet. 

Jag kan inte umgås i grupp. Särskilt inte med andra barn. Det blir för mkt ljud och rörelse samtidigt. 

Minsta lilla grej som jag blir stressad av sätter igång hela kroppen, hela försvarssystemet, och jag får hjärt klappning,  spända käkar, ont i huvudet,  yrsel och mår efter ett tag jättedåligt. 

Så man måste prata långsamt, det måste vara lugnt och stilla omkring mig, inga snabba rörelser, inget högt tempo. När Håkan kommer hem känner jag hur han har ett helt annat tempo och hur  det krockar med mitt zombietempo.  Men han har lärt sig att snabbt dra ned på det. Igår åt vi middag med bara ett stearinljus på bordet. I övrigt helt nedsläckt.  Det var underbart. Lugnade tom barnen. En stund i alla fall 😊.