Det snöade hela dagen igår. Jag satt uppkrupen i soffhörnet med tända ljus och en sprakande brasa. Jag kan inte längre ta långa promenader, vilket jag kunde och dagligen gjorde i början av sjukskrivningen. Nu säger kroppen ifrån. Så jag går ut på fältet och luftar mig. Går sakta sakta. I bland måste jag stanna och stå helt still och vänta på att huvudet hänger med. Här hemma måste jag också röra mig sakta, sakta. Skrida fram. Inga hastiga rörelser, inte för högt tempo, inga höga ljud. Kan inte lyssna på musik och göra nåt annat samtidigt. Det blir för mycket för huvudet. Har ett par nya bästisar; öronproppar. Så jag kan umgås med mina barn lite längre stunder. Då kan jag sitta bredvid när de kollar nåt på paddan. Jag kan vila fast de stojar och leker osv. Det är så klart en sorg att jag inte orkar busa med dem i den nyfallna snön. Men jag måste se möjligheterna, annars blir jag bara deprimerad. Idag kanske jag ska spara utevistelsen tills de kommer hem. Så jag orkar gå ut och titta på när dom leker i snön. Det är inte fy skam det heller. Det hade kunnat vara värre. Mycket värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar