Två fantastiskt vackra mornar har det varit. Så där så man känner livet i sig, när luften är krispig så det känns i näsborrarna och man bara måste stanna upp och ta en bild. Även om man bara har en skitkamera. För att man vill föreviga denna stund av lycka, för att sedan försöka dela den. Kanske via blogg eller instagram eller fejan. Men samtidigt går det aldrig att riktigt förmedla känslan. Det är ju det man upplever när man kollar sina flöden och undrar varför i hela fridens namn personen ifråga lagt upp den däääär bilden. För känslan når inte alltid fram. En av mina bästa stunder på dagen är när vi mornar oss i soffan. Tjejerna med sin välling och jag med mitt kaffe. Jag kan längta till mitt kaffe redan på kvällen innan. Men den fina stunden skulle bara vara en halvsuddig bild på en gräsligt ful kaffekopp och suddiga vällingdrickare och min kärlek till mina töser skulle inte uppfattas eller min kärlek till morgonkaffet. Men det är värt ett försök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar