Vice sheriff & det oönskade samtalet

Idag fick jag det där samtalet man inte alls vill ha.
- din dotter är otröstlig och slutar inte gråta trots att vi har henne i famnen.
Det knyter sig i magen direkt och rösten spricker när jag snabbt säger.
- jag kommer direkt.
Jag har sån ofantlig tur att jag jobbar på cykelavstånd så jag är ju där på tio minuter.
- hon är inte varm eller så men nåt är det som felar, hon är inte sig lik.
Nä precis. Det är exakt samma känsla jag haft ett tag nu. Jag velade in i det sista i morse om jag skulle stanna hemma med henne. Hon har ju slagit upp läppen och har lite problem att äta. Men det var ju inte där skon klämde. Det är ju att hon är så trött. Sover dubbelt så långa lurar om dagarna men blir inte riktigt pigg. Är glad och leker men söker ofta napp och snutte. Tappar färgen i ansiktet emellanåt. Är inte riktigt sig lik.
Så jag höll ju på att bryta ihop alldeles på förskolan. När någon utomstående bekräftade min oro. För när det inte är feber, eller vattkoppor eller nåt annat välkänt blir de vaga symptomen väldigt skrämmande. Men nu ska jag inte måla fan på väggen. Nu ska jag sova och glädjas åt min nya post som vice ordförande i vårt föräldrakooperativ.