Det blev inga tårar. Inte en enda faktiskt. Varken jag eller juni grina. Hon spatserade rakt in och började leka med de andra barnen. Märkte knappt att jag gick. Så vansinnigt skönt. Men processen att ta sig till förskolan var allt annat än smärtfri. Innan vi kom iväg var jag beredd att säga upp moderskapet och sälja barnen. Givetvis mycket anspänning och stress, detta kombinerat med griniga ungar som vaknat fem. När vi gick ut för att känna på vädret, som kändes väldigt höstlikt och ruggigt, hade den hemliga klematisen slagit ut. Den har aldrig blommat tidigare, men nu är den full i knopp. Det måste ju bara vara ett gott tecken. Det blir nog bra det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar